Denna jäkla känsla

Det högg just till i magen igen när jag började läsa om redovisningen jag ska göra. I en kvart ska jag alltså stå framför en bunt åhörare och presentera mitt arbete, det arbete som jag spontant känner att jag inte har något att berätta om. För vad ska man egentligen säga som kan vara intressant för någon annan när projektet i stort sett gått ut på att bli bättre på något man redan kan grunderna i? Och knappt har jag ens hunnit med det.

Nej, jag känner att jag måste slå bort de tankarna en stund. Vädret verkar ganska hyfsat så det blir en promenad till stan för att komma hemifrån ett tag. Och så får jag ju dra ett streck i motionslistan på jobbet. Min rad har varit nästan blank hela detta året, men nu så sakteliga börjat fyllas med ettor, vilket står för promenad.

Jag plöjde Ulla-Carin Lindqvists bok "Ro utan åror" häromkvällen. En lättläst och intressant bok. Jag kan inte föreställa mig att vara i den situationen: att veta att ens tid är utmätt och att nästa årstid, nästa gång jag gör något förmodligen är den sista.

På kö för läsning ligger en hel hög med böcker, och jag har svårt att bestämma mig. De som känns mest högaktuella just nu (men jag brukar ju kunna ändra mig) är "Angels & Demons" av Dan Brown samt "Det blod som spillts" av Åsa Larsson.

Dialog:
Sambon berättar att hans kamrat J förundrats över hans lugn inför intervjun som sambon skulle på i början av veckan.
- J sa då att jag är den lugnaste person han vet.
- Det är därför jag behöver dig för balansen i mitt liv, för jag är den hispigaste person jag vet.
Och så garvar vi båda två, för det var mitt i prick.